Förlossningsberättelsen
Förlossningsberättelse
12/12 2006 kl 8:05
Så var vi åter på förlossningen. Efter gårdagens ”hemgång” känns det ÄNTLIGEN som att NU ska det ske. Vi blir in visade till ett ”mysrum” ett sånt med mysig belysning och dubbelsäng som man egentligen är på EFTER man fått bebis om man ska hem inom 12 timmar och inte ska upp till BB. Jag får en CTG maskin som registrerar barnets hjärtljud och livmoderns sammandragningar kopplad på magen IGEN. Har gjort ett sånt VARJE gång vi varit på koll. Göran och jag skojar om hur lång tid ska ta idag innan det blir ett godkänt CTG. I går tog det ”bara” 48 minuter. Vi blir mycket förvånade när CTG är färdigt på 13 minuter denna gång.
Vi får träffa barnmorskan som ska ha hand om oss fram till eftermiddagen, Birgitta Eriksson. Hon verkar trevlig. Hon talar om att vi ska få träffa doktorn men att han är upptagen just nu. Hon berättar om lite olika igångsättningsmetoder. Vi läser och pratar och väntar och väntar. Göran löser korsord och jag lyssnar på mp3. Vad gör doktorn egentligen? Vi äter lite choklad och väntar ännu mer… När kl är 11:00! lägger jag mig på dubbelsängen och ska vila lite. Vill ju bli igångsatt NU. Klockan 11:30 kom äntligen doktorn. Han gör ett ultraljud och ser att barnet faktiskt vänt ansiktet bakåt igen!!! JIPPIE Trodde inte det var sant. ( I går låg barnet i vidöppet läge med panna och ansikte framåt. Vi valde då efter läkarens råd att åka hem och promenera några timmar. Vi gick en lång promenad neråt stadsparken och en rejäl sväng på A6 på kvällen. MEN INTE trodde vi det skulle hjälpa. Jag har fött ett barn i vidöppet läge och hon vägde ”bara” 3720 g och det var otroligt smärtsamt. Eftersom jag visste att detta barn är stort åkte vi faktiskt hem och sköt på igångsättningen en dag och promenaderna hjälpte!)
Doktorn gör en gyn undersökning också. Livmorder tappen är 2-3 cm lång men mjuk och öppen ”2 fingrar” precis som igår. Det bestäms att jag ska få en tablett lagd i livmoderhalsen som mognar ut tappen. Kl 11:45 lägger barnmorskan in den. Det är en skärva av en tablett, som ¼ dels alvendon ungefär. När jag fått den så får jag gå och ta mat, fisk potatis och aprikoskräm. Göran gick till cafe´t och åt pytt i panna. Jag tyckte jag började känna små värkar nästa direkt. Efter maten sattes ett CTG igen. På det såg vi att jag hade ”rejäla” sammandragningar var 5 minut.
Klo 13:15 kom de som skulle jobba em/kväll in. Det var Anne-Marie som vi träffade på vändningen av barnet för några veckor sedan (och som G kände från förr) och en barnmorske student Therese och en undersköterska som hette Sandra. De pratade lite och sa att nästa gynkoll var kl 17:45 och att jag gärna kunde vara uppe och gå lite i korridoren och dagrummet. Det kändes bra och de var gulliga alla 3.
Vi gick till dagrummet och fikade lite. Hade sammandragningar hela tiden med jämna mellanrum som gjorde ganska ont. Såg extreme Home Make over, Från slott till koja och Cityakuten. Jag fick mat igen Falukorv och stuvade grönsaker vid 16:30. Efter det gick vi till rummet. Jag hade ont tätt nu och ondare än innan. De satte ett CTG igen. Jag låg på sidan och hade väldigt ont tyckte jag. Vid 18:00 bad jag Göran ringa på dem och det var tur för då började jag spy. Jag hann precis få en påse innan som tur var. 18:45 kände de igen och det var 3 cm öppet och tappen var kortare men inte borta, SUCK. Att det inte hände mer! Jag fick flytta in på en förlossnings sal och byta om. Anne-Marie tyckte jag skulle bada varmt och jag fick sitta i ett sittbadkar. Det var skönt! Vi lyssnade på CD, Mikael Johnsson de låtarna glömmer jag ALDRIG. Jag badade i 45 minuter och 2 ggr under tiden var Anne-Marie inne och lyssnade på barnets hjärtljud. I badet tyckte jag inte att jag kände några värkar knappt. Annars hade jag nog suttit längre men jag var rädd att det ”stannade av”. Jag gick upp och la mig i sängen vid 19:40. Ganska snabbt fick jag ont igen och tätt emellan. Ann-Marie satte 2 akupunktur nålar i huvudet på mig så att jag lättare skulle kunna slappna av. Innan em/kvällspersonalen skulle gå hem kl 20:45 kände de igen. Det hade inte hänt så mycket mer TYVÄRR och barnet var ganska högt upp. För högt för att man skulle kunna ta hål på hinnorna utan att fråga läkare. Vi bestämde att nattpersonalen skulle känna när de kom och var det inte mer då skulle jag få morfin och få sova på för att sen dra igång med mer läkemedel i morgon. Jag blev lite ledsen då eftersom jag haft så ONT tyckte jag att det borde hänt mer (kl är ca 21 nu) men ställde in mig på en Lucia bebis istället.
21:30 kom nattpersonalen in. Barnmorska Helena Korthenius, barnmorske student Anna Wilhelmsson och och undersköterska Gunnel P. De verkade så bra och gulliga alla 3. Först kände studenten Anna hon tyckte det var en liten kant kvar men annars utplånat. Helena kände och sa att tappen var utplånad och att hon fick ett bra tag om hinnorna SÅ NU TAR JAG HÅL PÅ DEM. Va, sa jag då? Inställd på att det inte skulle bli så… - Orkar jag med det nu då? sa jag ynkligt. Vilken kommentar . Så kl 21:40 tog hon hål på hinnorna. De satte också en skapelektrod på barnets huvud för att kunna ha säker koll på hjärtljuden hela tiden. Vattnet forsade! Det var massor!!!! Hela sängen och långt ut på golvet. Jag gick på toa och det forsade på vägen dit och där inne med. Under tiden bytte de i sängen. Knappt lönt för det fortsatte komma vatten vid varje värk. Länge sen de sett någon med så mycket vatten sa de. Nu fick jag ONT och tätt. Det innan var bara lite jämfört med nu. Göran masserade mig i ryggslutet när jag hade värk vilket var TÄTT men jag stod inte ut. RING på dem sa jag!! De kom in och jag fick lustgas som jag andades in under värkarna. Hjälpte mig att slappna av lite MEN vad ont det gjorde! Anna kände och tyckte att det var 5 cm öppet. Jag vill ha ryggbedövning sa jag! Står inte ut. Då skulle Helena känna för att se hur mycket öppet det var. Nej sa hon det går inte med ryggbedövning för det är fullt öppet nu ,10 cm REDAN. Det gick fort och så INTENSIVT var det nu. Jag skulle ha bäckenbottenbedövning var bestämt och det var väldigt viktigt för mig efter den förlossningen jag hade med ett barn i vidöppet läge för 10 år sen. Jag skulle också ha värkstimulerande dropp för att ha bra värkar och få ut barnet snabbt dels eftersom det var ett stort barn men också för att de såg att barnets hjärtljud gick ner lite. Det var lite ”stressad” stämning nu. Helena la bäckenbotten bedövning och en annan barnmorska som jag inte minns namnet på satte droppet i handen. Jag hörde Helena prata med någon om nummerband och att hämta doktorn. Hon sa åt mig att ligga på sidan eftersom barnets hjärtljud var lite dåliga och jag fick ett benstöd. Under dessa minuter (tror inte de var många) hade jag ont hela tiden och kände mig helt väck och slut. Var på väg att ge upp kändes det som värkar HELA tiden och kände mig orolig för barnet och för att jag var så slut. Hur skulle jag kunna få ut den ”klumpen”. Jag kände att jag ville krysta och det var OK sa Helena, enligt journalen började krystvärkarna 21:44. Jag låg på sidan men hade inte benet i benstöd utan mot hennes sida för att jag skulle få bra läge och hon liksom tryckte emot när jag krystade. Nån tryckte på min mage med eftersom barnet behövde komma ut fort. Jag tog i när de sa att jag skulle men hade lite svårt att krysta rätt precis som tidigare gånger men jag försökte. Utöver Helena, Anna och Gunnel är det en barnmorska till inne som skötte droppet och doktor Christiane Sachbrook står där i fall de ska behöva använda sugklocka. Var väldigt peppad och kände mig stöttad av alla där inne, men ändå gråtfärdig och hade faktiskt i huvudet att jag skulle be om snitt i detta läget, hehe, tror inte det var så aktuellt. I alla fall krystade jag i 26 minuter och Göran tror att det var 6-10 krystvärkar innan han kom. Sista krystvärken jag hade innan han kom ut så hörde jag på Helena att hon ville att han skulle UT NU. Jag bestämde mig för att nu så och så bad jag till Gud tyst inne i mitt huvud -Gode gud hjälp mig nu, för jag orkar inte mer och så hade jag en hal ”bebis” på bröstet.
23:06 kom det ut en ”liten” kille med navelsträngen ett varv runt halsen. Så fin! Fick upp honom på bröstet. Han rörde på sig och gnydde lite…Men varför skrek han inte? Och lite gråblå var han. De frotterade och klappade på honom rätt så hårt men inget skrik. Då klippte de navelsträngen snabbt och tog honom och sa att pappa skulle följa med. Där låg jag och kände mig lite orolig. Nån av de som var kvar sa att han säkert var igång strax. Bara efter nån minut tittade Helena in genom dörren och sa att han skrek nu och var OK, *skönt* Efter ca 10 minuter fick jag in honom på bröstet igen. (Han hade fått andas syrgas i mask på upplivningsbordet enligt pappa). Nu med finare färg och lite skrik. Nu var han vägd 4428 g. Under tiden hade moderkakan kommit kl 23.15 (685 g och 3 navelkärl) och Anna hade börjat sy mig lite grann.
Barnläkaren som varit med vid upplivningsbordet, Simon Rundkvist som vi känner väl, kom in och lyssnade på honom med stetoskop efter några minuter. Han gratulerade och sa att barnet var helt Ok nu. De mätte honom till 53 cm och huvudet var 37,5 cm i omfång. Apgar poängen efter 1 minut var 3 och efter 5 minuter var de 8.
~*~ ~*~ ~*~ ~*~
Så var det när mitt femte barn Josef föddes. Fantastisk känsla när han landade på bröstet! Den känslan är lika speciell varje gång. Efter en graviditet som varit så hemsk att jag inte kan beskriva det och en intensiv förlossning då jag verkligen höll på att ge upp flera gånger, inte av smärta utan av utmattning. Så var det plötsligt värt varenda hemsk sekund!!! Men nu har jag haft 4 förlossningar, förr 5 barn och nu säger jag ALDRIG MER och menar det inneligt.
posted by femman @ 18:27
23 comments
